Detta är alltid irriterande: du är vuxen länge och föräldrar behandlar dig fortfarande som ett barn. Men är det bara en fråga hos föräldrar? Ingen av de delar av ansvaret för ett sådant scenario av relationer och oss själva lögner?
Hon är arg. Strumpbyxor något papper i pellets, kastar plötsligt bort det, hoppar upp, sätter sig igen. ”Tja, hur mycket kan du?! Jag tjänar ännu mer än jag behöver, jag tog upp två barn, jag gjorde en karriär. Men så snart jag kommer till mina föräldrar ser de samma Masha-Strandyash, som alltid är i molnen!»Maria 41 år gammal, hon är marknadschef på ett stort företag. Efter att ha brast i en arg tirade, märker hon inte att hon säger med en kränkt liten flicka: ”Och viktigast av allt börjar jag omedelbart känna som om jag är 6 år gammal! Jag kan inte göra någonting igen, jag förstår inte och jag kan inte stå upp för mig själv!"
Кога бизие отазываютс признать нас теми, кем ы сти, эээ настощая ы 1. Det visar sig att alla våra prestationer inte spelar någon roll? Vi kunde inte uppnå föräldrarnas respekt, kunde inte befria oss från deras inflytande, inte ens de mest fördelaktiga. Många män och kvinnor, som Mary, lider på grund av att de i en föräldrafamilj inte känner sig som vuxna. Var är våra barn och karriärer, bilar och stugor bara, vi bör bara korsa tröskeln för föräldrahuset? Varför är vi om och om igen, frivilligt eller mot Will, vi deltar i ett manus härdade sedan barndomen, som en gång för alla tilldelade oss rollen som en mash-tank, en rivaliserande pojkar, en soremate eller en mammas son?
Farväl till en kostym
Varför? Ja, för vi själva vill ha det, om än utan att ge oss en rapport. Inom psykologi kallas en sådan "återgång till barndomen" regression. "Och även om barndomen inte var särskilt glad är regression fortfarande ett nöje," förklarar den psykoanalytiker Mikhail Romashkevich. -Voreover, på ett sätt, regression och nöje är i allmänhet synonymer. Varje steg i uppväxten åtföljs av avslag på barndoms nöjen till förmån för fler vuxna, men de visar sig alltid vara mindre söta. Och barndomens sötma förblir i oss en ouppnåelig dröm, som vi återvänder vid första tillfället ". Naturligtvis på en medveten nivå kan vi vara förargade så mycket du vill, att de uppför sig med oss som små. Men du kan inte lura det medvetslösa.
”Separationen av den yngre individen från föräldrarnas myndighet är en av de mest nödvändiga, men också de mest smärtsamma utvecklingsresultaten. Det kan antas att varje normalt bildade person i viss utsträckning bar honom ut, ”skrev Sigmund Freud *. Vi måste känna att de ser en person i oss – med vår egen potential och deras egna egenskaper. Detta erkännande är nödvändigt för att bygga ditt "jag".
Om detta
Men långt ifrån alltid är avdelningen smidig. Och det handlar inte om tonårsupplopp, detta är bara normen: alla i tonåren och ungdomar genomför en granskning av livsvärden som har erhållits från föräldrar. Problemet är att vissa inte kan avsluta denna revidering: de verkar inte växa ut ur sina barns kostymer. Dräkten är så bekant och väg, han ger förtroende och påminner om att det finns åtminstone en plats i världen, som definitivt inte kommer att gå någonstans från oss, där de alltid kommer att älska oss. Dessutom kan vi vara rädda för att förlora tillsammans med barnens roll och föräldrakärlek. Slutligen kan vi sträva – medvetet eller inte – för att upprätthålla balansen i familjen. Vid första anblicken drar alla nytta av detta: det är lättare för föräldrar att inte märka att de åldras. Och bröderna och systrarna kan göra sina liv fritt-de kastar inte sina föräldrar till ödet, de har någon som fungerar som en ö av stabilitet. I värsta fall, pressade med en barndräkt, bygger vi inte vår egen, men någon annans liv. ”Mitt arbete, min fru, till och med namnen på mina barn – jag insåg plötsligt att jag alltid gjorde allt för att behaga mina föräldrar. Och han har aldrig varit sig själv, ”medger doktorn Ilya sorgligt vid 56 års ålder.
Utöva:
Skriv till dina föräldrar
Visionen om fakta är en mycket personlig sak, särskilt när kamagra jelly 100mg det gäller vår barndom. Det är möjligt att vår uppfattning om barns verklighet inte alls sammanfaller med våra förälders sensationer. Om så är fallet kan bebekelser leda till en våldsam konfrontation eller bara förbli okänd. Men det finns en övning som många psykoanalysatorer rekommenderar i sådana situationer. Låt oss försöka skriva ett brev till föräldrar. Det behöver inte skickas, låt oss lämna det för oss själva. Det faktum att vi skrev det kan hjälpa dig att ta reda på vad vi saknade då – och vad som fortfarande plågas av. Träning för katarsis.
”När jag var liten och du.
kom inte till mina prestationer i slutet av skolåret;Jag märkte inte att de kränker mig i skolan;Jag ville inte lämna tändningen på ljuset i korridoren på natten;förbjöd mig att gråta;Ropade han på mig för ingenting;Jag lät mig inte leka med andra barn, och så vidare … Jag kände mig som. onödig;Så ensam;avvisas;idiot;Darer;Syftet med manipulation;överflödig;osynlig;besvikelse;oälskad;mindre älskade än andra (min bror, syster) och så vidare.
Jag behövde dig.
Jag var intresserad av mig;tröstade mig;Han lyssnade på mig;förklarade för mig;litade på mig;tillbringade mer tid med mig;var mer uppmärksam;var mer tillgiven och så vidare.
Och nu, när jag blev vuxen, skulle jag vilja.
så att du slutar kritisera mig;så att vi tillbringar mer tid tillsammans;Så att du accepterar mig som jag är;så att du respekterar mitt behov av avståndet;Så att du lämnar mig ensam och så vidare ".
Föräldrar strävar också omedvetet att se till att barnen inte växer upp, Mikhail Romashkevich konstaterar: "Regression är en ömsesidig process: om barnen är små, förblir de själva unga och behåller full kraft". Och ju äldre vi är, desto svårare är det att komma ut ur den stängda cirkeln: föräldrar åldras, jag vill inte uppröra dem. Men också att lägga upp det faktum att de behandlar oss som för 30 år sedan är svårare. Det är därför familjemiddagar under föräldrakören ofta vänder sig med gräl. Vårt behov av uppmärksamhet på oss själva bryter igenom i det mest oöverträffade ögonblicket. och förblir missnöjd, eller till och med leder till en kris av relationer.
Detta kan undvikas och blir riktigt vuxna. Att bli förolämpad och bebraching – positionen för ett barn som väntar på att Allsmäktige föräldrar kommer att tillfredsställa hans behov. Freud tänkte lämna barndomen, medel för att "störta" föräldrar, erkänna att de varken är monster eller gudar. De gjorde vad de kunde, och det skulle inte finnas någon ersättning för skador.
Skapa sin familj, många vinstkrafter i den för att bryta ut ur repetitionskretsen. "Födelsen av sina egna barn är som utseendet på en spegel," säger Mikhail Romashkevich. – I det ser vi problemen med relationer med våra föräldrar. Och vi kan överväga dem och försöka fixa dem – och inte skissa och upprepa samma misstag ".
Det verkliga avståndet i kommunikationen med föräldrar är viktigt. Endast genom att installera det kan vi, av vår egen vilja, gå från en stat till en annan. Spela barnet när vi vill att vi ska smekas, eller när vi ser deras behov av att vara mamma och pappa. Och sedan, efter att ha återvänt till datum, för att känna sig som vuxna med dem bland vuxna.
* Z. Freud "Family Roman of Neurotics" (ABC-Classic, 2009).
Lilia, 39 år gammal, koreograf
"För att växa upp var jag tvungen att börja om igen"
”Jag var 28 år när mitt första äktenskap – resultatet av galen kärlek vid 18 års ålder – bröt upp. Jag lämnade min man "ingenstans", tog min dotter till mina föräldrar och vaknade upp från en tio -årig daze, till en början kunde jag helt enkelt inte andas. Ett nytt liv, intryck, vänner, arbete och allt detta i landskapet i hans älskade Petersburg … men en gång sa en nära vän orden som sjönk in i min själ: "Du är en mamma och borde vara bredvid barnet". Förmodligen sammanföll de med känslor som implicit inte lät mig leva. Vad det var en känsla av skuld, ansvar, plikt, i allmänhet spelar det ingen roll, viktigast av allt, jag hade styrkan att samla och lämna. Jag minns fortfarande hur två av mina bästa vänner flydde på plattformen – så jag ville inte dela … Jag blev inte generad av att återvända till min föräldrafamilj – hon var alltid en plats för mig där du kan vänta någon storm. Jag hade ingen tvekan om att jag gjorde allt rätt, men samtidigt var jag ledsen och ensam. Jag återhämtade mig, slutade titta i spegeln, gick i lite formlös nedjacka och arbetade, arbetade, arbetade. Tankar kom att hon lämnade efter åttonde klass från skola till skola och inte fick en bra utbildning, att hon gifte sig så tidigt och förlorade tio år av sitt liv … för att tänka om vad det var, tog fem år. Nu förstår jag att de behövde dem för att växa upp och till och med leva med mina föräldrar och känna deras stöd, lära sig att vara autonoma, ge mig själv och min dotter och svara för sig själv. Och en gång, plötsligt, ville jag ha något nytt, semester, en glömd känsla av lätthet och frihet. Jag köpte en mini-kjol. Det är sant att jag inte satte på det omedelbart. Men när hon bestämde sig sa många att jag inte kunde känna igen mig. Även om det naturligtvis var jag, bara en annan. Allt har förändrats. Krafterna kom att ta nästa steg, livet upphörde att verka främmande ".